Jag vet inte om jag överreagerar nu, men det är iallafall så det känns för mig just nu.
Jag blir så arg, varför är det alltid jag som ska höra av mig? Ni vet ju vart jag finns, men det är väldigt sällan jag får telefon och det är ni som ringer. Hur många gånger har inte jag ringt och frågat? Sen att få ett nej, det kan jag ju inte bli sur för. Kan ju inte alltid räkna med att ni ska kunna då jag vill och kan osv. Men det känns piss när man mår lite si och så och ni bara skiter i mig? Förlåt, ni kanske inte skiter i mig, men det är så det känns.

Och sommarplågorna (låtar) gör bara saken värre, men jag behöver musiken just nu.
Jag behöver er som mest nu, och då finns jag inte för er. Är jag osynlig eller är ni bara * närsynta? Jag blir så trött på allting.
Nu ska jag inte lyfta ett finger, ni får höra av er, så får vi se hur lång tid det tar innan vi ses nästa gång. Jag bara orkar inte. Det är inte ett enmansjobb att vara vän.

Hello, Goodbye. Den är som värst nu. Jag tänker inte säga varför, känner ni mig så fattar ni säkert.
Jag vill bara ha skola, jag vill inte ha lov mer. Jag har fått för mycket tid med min hjärna.
Ska lära mig riktig meditation eller yoga eller nåt. Jag måste lära mig hur man kan fly iväg.

Over and out.
Lovisa