Okej, jag har MYCKET åsikter om dokumentären om åttlingsmamman på femman. Hon har sedan tidigare sex barn som är i låga åldrar.
Jag tycker för det första synd om henne att media är efter henne överallt, men å andra sidan så borde hon väl ha fattat att lite uppmärksamhet skulle hon få? Hur ofta får en kvinna åttlingar? Plus att hon fick dom inte på helt naturlig väg.
Nadyas mamma då. Jag tycker Nadyas mamma är för enkelriktad, att man ska vara man och kvinna, skaffa barn ihop, finnas där för sina barn. Visst, det ska man ju, men hon låter så gammaldags. Hon har sina åsikter och hon viker sig inte, är inte öppen för förslag. Nadyas mamma säger ett flertal gånger under en intervju att ''barnen behöver en pappa''.
Jag har inget emot Svensson-familjer, inte alls, men jag har heller ingenting emot de som tex inseminerar sig. Jag tycker att det är bra att det finns andra sätt att få barn på än den vanliga vägen. Jag tänker speciellt på dom som inte kan få barn den vanliga vägen, då är det bra att dom kan få lite hjälp. Att få barn är en del av mångas liv och jag tycker så synd om dom som blir bestulna på det. Så jag har ingenting emot inseminering i sig, men varför inseminera en mamma som redan har sex små barn?!
Enligt Nadya fick hon inte mycket kärlek av sina föräldrar. Nadyas mamma säger att hon och Nadyas pappa försökte så gott de kunde att göra allt för sin dotter, skämma bort henne så mycket som möjligt. Att vara bortskämd, att skämma bort, det  är inte allt. Man visar inte kärlek genom saker, man visar kärlek till sina barn och även andra genom handling. Att köpa alla leksaker ett barn vill ha räcker inte för att visa sin kärlek. Barn behöver beröring, kramar och pussar och få höra att dom är omtyckta. Jag tänker att Nadya kanske vill skaffa fler barn och visa att hon kan visa alla kärlek, men det verkar inte helt genomtänkt..
Sen blir jag så himla arg på en sak till, och nu menar jag verkligen arg! Nadya sitter på en restaurang i en av intervjuerna som görs med henne, och då sitter hon och säger att det inte alls är genomtänkt.. Att hon inte har tänkt på barnens framtid, hur det ska bli i framtiden med så många barn. Sen säger hon även att hon ångrar sig, att hon har förstört sitt och barnens liv men att hon måste visa sig stark för annars sviker hon barnen. Men att hon säger i tv att hon ångrar sig, hur kan hon?! Tänk om barnen får se detta någon gång i framtiden och hör sin mamma säga att hon ångrar sig.. Hur tar man det på något annat sätt än negativt?!
Sen att hon är så rädd om sina barn hela tiden. Det finns vara rädd om och bry sig om och så finns det överbeskyddande. Jag förstår att hon måste skydda sina barn extra då media är runt henne väldigt mycket, men att dom inte får leka fritt utan att vara övervakade? Och så fort det kommer en bil åkandes på gatan där hon bor så måste alla barnen in? Hon säger också att hon tror på spöken och att det spökar i huset och att hon inte kan använda ett av badrummen för att hon har hört ljud därifrån.. Vad ska hon göra om ett av barnen vill gå på toa där? Ska hon säga ''nej, vi går inte in där''. Barnen kommer ju fråga varför..
Hennes rädsla och hennes överbeskyddande kan komma att smitta av sig på barnen. Även fast hon säger att hon inte visar sin rädsla utåt när hennes barn är i närheten så är hon där och visar det ändå genom att hålla ett öga på dom hela tiden, och jag menar, hon har fjorton barn, hon kan inte hålla koll på ALLA HELA TIDEN! Sen hennes rädslor för allt annat.. Hon bara kan inte inte smitta av sin rädsla. Sånt känner man, om någon är rädd.

Nu ska jag se klart programmet.
Ni som ser/såg dokumentären, vad tycker ni? Håller ni med mig?